Av Sanna Wärulf

21 augusti, 2026

Susanne Åkesson: Anpassning hos fåglar som flyger långt – och länge

Det här är ett smakprov på en artikel från föreningens tidskrift, Fåglar i Norrköpingstrakten (2023-1). För information om hur du blir prenumerant, följ länken nedan.

Susanne Åkesson

Susanne Åkesson är professor i zooekologi vid biologiska institutionen vid Lunds universitet. Just nu forskar hon kring rörelseekologi hos fåglar och andra djur, och hur djur anpassat sig för att klara långa flyttningar.

2023 gav hon ut boken Bevingade vänner: Hur jag fyllde min trädgård med fåglar. Sedan många år är Susanne också en av experterna i radions Naturmorgon.

Susanne Åkesson, professor i zooekologi, berättade vid FiNk:s årsmöte 12 mars om sin forskning. Mats H Johansson förde anteckningarna.

Fåglarnas förmåga att flytta från häckningsområde till övervintringsområde är imponerande. Myrspoven kan flytta 1 100 mil i ett sträck från häckningsområdet i Alaska till övervintring på Nya Zeeland. På vägen tillbaka flyttar de över Gula Havet i Kina där de äter upp sig innan de fortsätter. Gula havet är nu under industriell utveckling vilket kan utgöra ett hot mot myrspoven och andra arktiska vadare som rastar här.

Ett annat exempel är den havslevande fregattfågeln som måste flyga hela tiden eftersom den inte kan landa på vattnet. Den flyger cirka nio dygn innan den landar på fast mark igen. Den sover korta stunder åt gången med ena hjärnhalvan i taget. Den ”tappar huvudet” varje gång den går ner i djupsömn när den glidflyger några hundra meter över havet.

För att klara dessa gigantiska distanser är fåglarna utrustade med ett genetiskt flyttprogram som omfattar tid, distans, riktning och lagring av flygbränsle. För fåglar som flyttar individuellt är det genetiska flyttprogrammet helt nödvändigt. Programmet kan ha ett utseende som i bild 1.

Flyttvägen för en östlig ras av lövsångare

För en östlig ras av lövsångare (P. t. yakutensis) som häckar i östra Sibirien har flyttvägen undersökts med ljusloggar. Den flyger 13 000 km enkel väg till övervintring i södra delen av östra Afrika (bild 2).

Flygvägar för albatrosser

Tretton unga och sju gamla albatrosser har följts med GPS, satellit och ljuslogg. Ungfåglarna flyger 18 000 mil först året. Som framgår av bild 3 är flygsträckan kort den första tiden sedan de blivit flygga. Efter några månader flyger de 70 mil per dag. De kan landa på vattnet för att vila vid behov. Det visade sig att albatrosserna har könsspecifika födosökningsområden. Frågan är hur de navigerar? De kanske har magnetiska kartor till sin hjälp?

Orienteringsexperiment med sångfåglar

Fåglarna orienterar med hjälp av:

Jordens magnetfält
Solen som kompass
Stjärnorna som kompass

För att studera hur jordens magnetfält används av fåglarna för orientering har forskarna skapat ett magnetfält i ett laboratorium där man kan ändra riktning och styrka på magnetfältet. I labbet placeras en bur med en fågel i. Buren har ett papper som är skrapkänsligt som tak. När fågeln flaxar mot pappret i den riktning som magnetfältet styr den, registrerar skrapmärken flyttningsriktningen.

Fåglarna har en solkompass som justeras allteftersom solen rör sig över himlavalvet. På nätterna använder fåglarna stjärnorna som kompass. Det behövs ingen tidskompensation eftersom rotationscentrum utgör nordriktningen. Det krävs erfarenhet och inlärning av stjärnbilderna av flyttfåglarna. Allt detta upptäcktes av Steven Emlen under slutet av 1960- och 1970-talet.

Vilken av de tre metoderna för orientering använder myrspovarna för sin långa flyttning för att komma rätt? Försök visar att de tre kompasserna ger olika rutter och att fåglarnas flygrutt antyder att de tycks använda magnetfältet för att hålla kursen.

Spetsstjärtad snäppa

Den spetsstjärtade snäppan häckar i nordöstra Sibirien. Årsungarna flyger först till Alaska och sedan över havet söderut till norra Australien. De äldre flyger direkt rakt söderut längs östra Asiens kustområden och sedan till norra Australien.

För att klara flytten lägger snäppan på sig 6 procent av kroppsvikten som fett varje dygn tack vare riklig tillgång på mat. De mer än fördubblar sin vikt från 67 g till 150 g före flygningen söderut.

Undersökningarna har gett följande slutsatser:

Fettmängden ökar till 55 procent av kroppsvikten före flytten.
Matsmältningssystemet minskar i storlek för att ge plats för fettet.
Relationen flygtid till tid för att rasta och äta är 1:7, dvs. en dags flygning fordrar sju dagars rastning för att äta.

Tornseglare

Fler än 54 000 tornseglare har ringmärkts i Sverige under åren. De relativt få återfynden indikerar att de flyger söderut från Sverige under hösten och kanske till söder om Sahara. Mera information gav inte hela ringmärkningsinsatsen.

Den nya tekniken för att studera fåglarnas flyttvägar har gett fantastiska resultat. Ljusloggarna har utvecklats både tekniskt och viktmässigt så loggarna väger som minst 0,3 g så de kan sättas på småfåglar. Loggen får maximalt väga 3–5 procent av fågelns vikt för att fågel skall kunna leva normalt. I Lund monterades ljusloggar på åtta tornseglare varav man fick tillbaka sex med ljusloggar nästa år. Det visade sig att de flög via Spanien till västra Afrika och vidare till Kongo.

I nordsvenska Lappland häckar tornseglare i uppsatta holkar. Även där monterade man ljusloggar på tornseglare som återkom nästa vår. Flytten visade liknande mönster som tornseglarna i Lund förutom att på våren flög de mera rakt mot boplatsen. På hösten var flygsträckan 20 mil/dag medan den var hela 60 mil/dag på våren. På hösten kan de rasta cirka tre veckor för att äta upp sig på platser där det finns mat. Tornseglare har ju även möjligheten att äta under flykten.

På resan mot norr till häckningsområdet kan tornseglarna förutsäga vinden tre dagar i förväg så de får bästa förutsättningar. Hela returflytten tar bara nio dygn vid bra vind.

Kedjeflyttning

Tornseglarna flyttar enligt en princip som kallas kedjeflyttning när de flyttar söderut. Det innebär att de sydeuropeiska tornseglarna flyttar först söderut till söder om Sahara. När tornseglarna som häckar längre norrut kommer till det området i Afrika har de sydliga populationerna tornseglare redan flyttat ett steg till söderut. Orsaken till detta kan bero på att tornseglarna för det mesta är i luften och inte kan hävda revir på samma sätt som andra fåglar. Tornseglarna är i luften upp till tio månader i ett sträck.

Tornseglare i Sommarpalatset i Peking

En internationell grupp på 50 personer har satt ljusloggar på de kinesiska tornseglarna (Apus apus pekinensis) vid Sommarpalatset i Peking. Det visade sig att de flyttar som de sibiriska lövsångarna först åt väster och sedan ner till södra Afrika (se bild 6). Rutterna ändras relativt lite år för år och individ. Även dessa fåglar flyger tillbaka till häckningsplatsen betydligt snabbare än de flyger till vintervistet. Den totala sträckan de flyger är 30 000 km fram och tillbaka.

Överhoppsflyttning

Den andra principen för flyttning är överhoppsflyttning, där fåglarna längst norrut flyger förbi den plats där fåglarna söderifrån slagit sig ner och hävdar revir. Denna flyttningsprincip följer de flesta fåglarna.

Nattskärra

I sydöstra Småland har man använt ljusloggar för att studera flyttvägarna för nattskärra. De flyger rakt söderut över Balkan till Centralafrika och vidare söderut för att övervintra i södra Afrika. De flyger tillbaka samma väg förutom att de rastar före Sahara för att fylla på förråden. Nattskärran måste ha ljus för att kunna födosöka eftersom de använder synen för att hitta maten. Därför har den flyttstopp upp till elva dagar efter fullmåne då det är mörkt. Därefter flyttar många nattskärror på en gång.

Skräntärna

På ett skär i norra Upplands skärgård häckar skräntärnor i Sveriges största koloni. Här har forskare gjort omfattande studier av deras flyttning. Många bon producerade inga ungar och därför sattes det upp en kamera för att kunna studera vad som hände. Detta resulterade i några viktiga insatser:

Förbättring av häckningsplatsen med tillförsel av mera grus.
Prickning av gråtrutsägg eftersom gråtrutarna åt skräntärnornas ägg och ungar.
Uppsättning av fågelskrämmor för att hålla havsörnen borta.
Jakt på mink.

Dessa åtgärder har gett bra resultat. Nu häckar cirka 200 par skräntärnor som producerar många ungar. Predatorer för ungfåglarna är huvudsakligen duvhök och havsörn.

Olika flyttvägar

Flyttningsstudier med GPS-teknik visar att skräntärnorna har en västlig flyttväg genom Europa och Afrika och Sahara, en östlig flyttväg över Balkan och Turkiet till södra Sahara samt en mittenväg genom Europa och Sahara. De olika individerna väljer oftast samma flyttväg och övervintringsort varje år.

Hela flyttsträckan avverkas på 80–90 dagar under hösten medan det tar bara 25 dagar att flyga tillbaka till häckningsplatsen på våren. Dessa tider omfattar både själva flygningen och uppbyggnaden av muskler och fettförråd för att klara resan över de olika barriärerna.

Flyghöjden är cirka 250 meter på hösten och cirka 1 500 meter på våren. Vid mulet väder flyger skräntärnan inte lika rak väg som den gör vid klart väder. Över Sahara flyger de på cirka 2 000 meters höjd på hösten och mindre än 6 500 meters höjd på våren. De gamla skräntärnorna flyger med mera medvind än de unga tärnorna under vårflyttningen.

De unga skräntärnorna lär sig flyttvägen av de gamla hanarna som tar hand om ungfåglarna under flytten. Saknas pappan så kan ungfågeln adopteras av en annan skräntärnehane. Detta är nödvändigt för att ungfåglarna både skall hitta under vägen och klara sig från predatorer. Först i oktober–november separerar unge och förälder när de har passerat Sahara. Flyttningar de följande åren följer samma rutt som vid den första flytten.

Dela med dig!

Kommentarer

Det finns inte några kommentarer för detta inlägget ännu.